Tredje försöket lyckades! Två gånger försökte vi segla upp till min barndoms vilda Höga Kusten och Örnsköldsvik med Neptunkryssaren lill-EVA. Två gånger kom vi till Storjungfrun (utanför Söderhamn). Två gånger blev vi inblåsta av nordlig kuling i några dar, så länge att det bara var att vända. Min princip är: Bedömer jag att jag inte hinner till målet/vändpunkten på en tredjedel av den tid jag har till förfogande, är det rätt tid att vända. Två gånger blev det rätt tid att vända.

Tredje gången gillt (med BoGi III) klarade vi oss lite längre, vi blev inte inblåsta förrän i Storhamn på Agö som ligger utanför Hudiksvall. Men med snabbare båt hann vi ändå upp till Ö-vik och tillbaka till hemmahamnen i Stockholm.

Så här började det: En fredagkväll stressade vi (Bosse & Gitte + klubb- kompisen Per-Erik och hans dam Ulrika) allt ombord och kastade loss från hemmahamnen vid sjutiden på kvällen. Visserligen upptäckte vi i Hammarby-slussen att vi glömt reservankare och nån mer småsak kvar i hemmahamnen. Men det var ju enkelt. En taxi fixade problemet på en liten stund. Sen skvalpade vi oss ut genom Waxholm ömsom för segel och ömsom för motor i den ljusa sommarnatten. I svaga vindar seglade vi runt Kapellskär och ut genom Arholma.

Uppe vid Understen ändrades medvinden ganska tvärt till motvind. Nordvästlig vind på 6-8 sekundmeter som framåt natten ökade till 10 och lite till i byarna. BoGi skar sig framåt mot sjöarna under autopilot med en fart av 7-10 knop. Men till slut blev det lite hårdare än trevligt trots att vi tagit 2 rev. I sjöarna hade båda näten hoppat av knopparna på tofflorna och vi hade tappat ett av de aluminumrör som sitter ytterst i nätet. Det innebar också att jollen på nätet började en vild dans i vinden och att ingen ville krypa ut på det lösa nätet för att i sjögången säkra jolle och nät. Dessutom hade en latta i focken blåst sin väg. Ingen kunde sova, och trötthet avgjorde: Vi slår åt babord och söker hamn.

Vi var då så långt ut att det tog 6 timmar hård kryss (sträckbog) att segla de över 30 Nm vi hade in till Agö Storhamn utanför Hudiksvall. Sista biten in var jag så trött att jag såg en hel flotta av små fiskebåtar. Det hjälpte inte att blunda och skaka på huvudet, den lilla fiskeflottan låg kvar ändå.

  Agö Storhamn är en stor vik öppen åt söder, även om vi hade sjölä från den hårda nordvästliga vinden och större vågor blåste det småspik där vi låg på lovartsidan av enda bryggan. Efter ankomsten vid 10-tiden söndag morgon gällde bara en sak: Först båten sjöklar, sen sova med en mycket skvalp mot skroven och vinden som väsnades i riggen.

Senare på söndag kväll avslöjade Per-Erik att han måste tillbaka till ett sammanträde i Stockholm måndag kväll. Måndag morgon försökte vi alltså mot bättre vetande ta oss in till Hudiksvall för motor. Det gick bra så länge vi hade hyfsat sjölä, men utanför visade vårt vindinstrument på upp till 17 m/s som topp i byarna och sjön gick ganska hög. BoGi III segade sig framåt med en imponerande fart av 1-1.5 knop och tog en och annan sjö över fördäck.

Allt har sin tid. Och nu var rätt tid att vända.

Tisdag morgon lyckades Per-Erik och Ulrika lifta med kustbevakningen till Söderhamn och vi startade mot Hudiksvall vid två-tiden med revad stor och fock. Vi förtöjde inne i stan vid fem-tiden och en vänlig Hudiksvall-seglare körde mig in till den sjöbutik dit de vänliga killarna hos Stefan Winberg sänt en ny latta. Samma butik försåg oss med nytt rör till styrbords nät.

Morgonen efter kom en annan av Hudiksvall-seglarna och hälsade på och frågande om vi ville åka med till Iggesund och träffa en kille som under många år byggt på en stor catamaran. Med lunchen serverad men inte ens avsmakad rafsade jag snabbt åt mig ett par bananer att stoppa i fickan och åkte med, genom Iggesund och ut i skogen. Längst ner på en åker stod ett fantastiskt tält, stagat med grov vajer till träd långt bort i skogen. Stort som ett cirkustält, fast inte lika elegant.

Vi hörde att någon jobbade någonstans därinne och bultade på dörren en god stund innan en lite misstänksam man öppnade. Jag presenterade mig och sa att jag ligger i Hudiksvall med en trimaran. Det var rätt nyckelord. Dörren öppnades och ansiktet sprack upp i gladare miner.

Byggaren heter Willi Solsvik och båten han bygger är en catamaran som är 8.40 bred och har en längd på 18 meter! Uppskattad vikt 18 ton. 18 kojplatser.

Bygget har (1993) pågått i nästan 18 år. Vilken energi och vilken uthållighet!

Willi guidade mig runt, över och under sitt enorma bygge. Under bridgedäck hade ett rum byggts för sprutmålning av inredningsdetaljer, dörröverstycken i böjt limträ låg i travar väntande på montering. Efter nån timmes flerskrovsprat ville den vänliga seglaren från Hudiksvall återvända och Willi lovade titta över till oss senare på dagen.

Han kom och efter att ha beskådat vår lilla seglare satt vi, Willi, Gitte och jag och pratade flerskrovare och segling. Då kom det. Ett fruktansvärt avslöjande från Willi: "Jag har aldrig seglat flerskrovsbåt!"

Diktatoriskt bestämde vi: I morgon bitti infinner sig Willi hos oss för segling! Så skedde också. Willi seglade för första gången i en flerskrovs-båt, visserligen inte fortare än 11.3 knop, från Hudiksvall 20 Nm runt Hornslandet upp till fiskeläget Kuggörarna. Visserligen ingen 18 meters 18-tons skepp utan bara en liten 2-tons trimaran, men ändå.

Hans söta och charmiga hustru från Tailand kom tillsammans med de två sönerna och hämtade honom och vi fortsatte norrut med start 1/25-tiden. Vi fick en lång sträckbog upp innanför Jättholmarna och Brämön, över Sunds-vallbukten mot Åstholmsudde och in till den mycket skyddade före detta fiskehamnen Skeppshamn ungefär 1/211. En tripp på 44.3 Nm och en snittfart på omkring 8 knop. Vi blåste förbi en rätt stor spetsgattad motorbåt 10-11 m strax före Brämön. Vi toppade 17 knop just då med lovartstofflan nån meter upp. Jag har hela hösten undrat, hur beskrev motorbåtsföraren vår förbifart när han kom fram? Höll vi 25 knop i hans berättelse?

Nästa dag seglade vi i ostlig/sydostlig vind upp och rundade Härnön och tillbaka söderut till Härnösand och lade till mitt i stan nedanför Restaurang Skeppet varmt välkomnade av dess 'skeppare' Anders. Med två bakelser på ett fat kom han ner och tittade på BoGi III.

  Min 'tvilling'kusin Karl-Ivan och hans hustru bjöd på middag. Det var flera år sen vi sågs sist så det var mycket att prata om och kvällen blev sen innan vi återvände till BoGi. På nattkröken bjöd Restaurang Skeppets befälhavare Anders på Norrländskt specialöl. Zeunerts, ett öl tillverkat efter gammalt recept i ett bryggeri i Ådalen. Det var Gott! Rekomnderas !!

Lördagens väderrapport lovade sydost upp till tretton. Sekundmeter alltså.

Gitte beslutade oss för att ligga kvar och titta på stan. Vid lunchtid kom en av de mesta seglare jag känner inglidande, Gustav från Heleneborgs Båtklubb, Långholmen, med sin motorbåt Corall. Han har en låg fällbar mast med ett litet storsegel och en liten fock. Med denna motorbåt seglar han från Maj till September. Vi har tidigare mött honom på Storjungfrun (där han var född av fyrvaktande föräldrar) vid ett av våra nepparbesök där. Denna lördag i Juli hade han legat ute med sin seglande motorbåt sen i mitten av Maj och ännu inte förbrukat ens så mycket bränsle att han kunde fylla på något från reservdunkarna! Han SEGLAR denna motorbåt även ut och in i hamnar, åker motor kanske 2-300 meter ibland om han måste. Nu skulle han upp till Lungön. Hans fyrvaktande föräldrar flyttade dit medan han var liten. Han hade växt upp till tonåring på Lungön norr om Härnösand.

Dagens drama bjöd en Svan 65 på. Den hade mastat av och slagits sönder i Stockholmstrakten när den tappades i samband med ett kranlyft och skulle till Finland för reparation. Varför vägen till Finland gick genom Staden Härnösand med dess båda broar har ingen anförtrott mig, men den fastnade i dyn mellan broarna. Alla försök att dra loss den med båt misslyckades. Med hjälp av Härnösands Brandkårs största brandbil skulle den till slut dras loss. En brandslang fick förlänga tampen från Svanen.

Brandbilen slirade, vaggade, grävde gropar i lekparken och drog så att kopplingen förmodligen osade innan leran släppte greppet och de hårt spända linorna och brandslangen som ett enormt gummiband satt full fart på den tunga båten mot strandkanten. Med full back och roder lyckades besättningen ombord att undvika att braka upp på land, fast det var mycket nära.

Framåt kvällen testade vi på Restaurang Skeppet ännu en gång Zeunerts Norrländska specialöl. Och det var lika gott även denna gång!

Söndag morgon startade vi 1/210. Vi tänkte först gå ut och segla den yttre vägen norrut men en ordentlig inrullande dyning avgjorde vägvalet. Insidan av Lungön och Hemsön. Det blåste en stillsam, 1-3 m/s, sydostlig bris när vi ute på en fjärd träffande bekanta från Restaurang Skeppet, några fiskare från Näske som var på hemväg. Per-Arne kom över till BoGi III en stund och sen bestämdes att han skulle ta oss på bogsering en stund. Vi kopplade upp och han drog på lite. Bogseringen gick i 10-12 knop förbi Storön och ut på fritt vatten. Vinden hade ökat och dyningen låg kvar. Vi seglade sen i svaga vindar innanför Trysunda, Ulvöarna, Klösan och Grisslan och till slut:

Skags fyr föröver och Örnsköldsviksfjärden om babord!

Äntligen: Örnsköldsvik om babord!

  Sista biten hade jag inte tålamod att segla i den svaga vinden. Med motor gick vi längst in i hamnen och fickparkerade baklänges längst in innanför piren. Sista etappen hade tagit över 11 timmar med en snittfart på bara 4.3 knop. Min åttioåriga mor som varnats med vår NMT-röd stod på kajen och väntade. Det var skönt att komma hem till varm dusch och jordgubbar.

Äntligen hade jag lyckats segla hem till Ö-vik!

Dagen efter flyttade vi från det skitiga vattnet i gästhamnen till båtklubbens bryggor.

Vår sista dag i Ö-viksfjärden, tisdag, passade vi på att ordna lite PR för flerskrovssegling genom att ta med en reporter och en fotograf från lokal-tidningen ÖRNSKÖLDSVIKS ALLEHANDA på en liten eftermiddagstur. De blåste rätt bra så att dagens toppnotering blev 16 ½ knop. Resultaten blev en artikel med bilder på nästan hela mitt-uppslaget dagen efter.

Onsdagen förflyttade vi oss sträcka som är omkring 5 km landvägen till min barndomsfjärd Bäckfjärden. Seglingen för enbart fock blev 19 Nm. och en fart på 7-9 knop.

Efter att ha flyttat på den brygga vi i samråd med brygginnehavaren försökt förtöja vid, låg vi på svaj över natten. Lagom till frukosten kom brygg-ägaren roende ut till oss med Allehanda med artikeln om BoGi III. Det kallar jag service. Som kompensation för bryggflyttningen dan innan seglade vi en sväng med bryggans ägare med fru innan vi lånade en stabilare bryggnock hos Gene Båt-klubb alldeles nedanför Gene Fornby. Mor kom ut med färdtjänst-taxi för lunch, besök i Gene Fornby och middag i underbart väder (som omväxling).

 Nästa gång du besöker Örnsköldsvik, lägg båten i Bäckfjärden, besök Gene Fornby, ta taxi eller buss de få kilometer det är in till Ö-vik. Viken är trevligare, vattnet är renare och varmare. Håll dig bara på norra sidan av den utprickade muddrade rännan.

   Nästa dag seglade vi till lagunen i Sveriges högsta ö, Mjältön. Kryss hela vägen, ändå toppade vi över 15 knop. 20 Nm. På kvällen knackade vår granne från Maria Prästgårdsgata i Stockholm på och bjöd oss över att besöka deras båt. Bottenhavet är inte så stort.

236 meter låter inte så mycket, men att klättra uppför stenar och hällar till toppen på Mjältön krävde lite möda och svett. Utsikten var dock värd mödan.

Återkommna till Bottenhavsnivå fanns ett behov att nedsänka oss under Bottenhavets nivå. Sen smakade böcklingen en barndomskamrat från Bäckfjärden försett oss med underbart. Och äntligen låg vår båt så till att jag kunde gå ut i vattnet och sätta namn på den. BoGi III i röd vinylplastfilm. Vattnet var inte speciellt varmt, så att efter att namnet var klart på babordssidan måste jag titta efter om benen fanns kvar nertill. Styrbordssidan fixades söndag morgon innan vi seglade vidare, först in mellan Ulvöarna till SXK-bojen för   lunch och sen vidare söderut och en sväng ända längst in i Omne-fjärden innan vi till slut förtöjde i den rätt kommersialiserade före detta fiskehamnen Bönhamn.

Den lilla livsmedelsaffären uppe backen hade inte hunnit få in färskvaror som mjölk och grönsaker så tidigt en måndagsmorgon så att vi gled iväg söderut i stilla läns.

Regnet började genast vi hunnit runt första udden utanför hamnen och fortsatte nästan hela måndagen. Vi gick via Rotskäret in i Gaviksfjärden och fortsatte sen genom det smala sundet in till berginringade lagunen i Häggvik.

Kvällshamnen nådde vi genom ytterligare ett smalt sund till den innersta viken i Häggvik. Bryggan som fanns utmärkt i sjökorten var icke mer, men en telefonstolpe vid vägkanten och en toffla genom vassen räckte som förtöjning.

Affären var heller icke mer och 'vänlig' boende pekade åt fel håll. Gitte återkom varm och svettig när vänligare ortsbo förbarmade sig över oss och skjutsade henne till Nordingråvallen. Under tiden fick jag mig berättat att den förste 'hjälparen' visat samma 'hjälpsamhet' vid andra tillfällen.

Tisdagen bjöd på måttlig vind, motvind! Vi passade på att testa slagvinklar med AP-an och vår Autohelm 4000 autopilot. De effektiva slagen varierade runt 90° nästan hela dagen.      Framåt kvällen ute på Sundsvallsbukten räknade vi med att kunna ligga upp Sanna på Brämön och ringde och förhörde oss om plats. Vi hälsades välkommna och sen vred vinden och minskade så att istället för en timme till Sanna behövde vi 21/2 timme. När vi äntligen (för motor sista biten) 1/211 kom in till bryggan stod en orolig hamnvärd på bryggan och tog emot förtampen. Onsdagen förde oss i svaga nordostliga vindar ner till Flöjt's brygga inne i Kuggörens fiskehamn. Torsdagen bjöd på regnskurar blandade med slätregn hela dagen. Vi stannade vid Flöjt's brygga. Grannen från Maria Prästgårdsgatan som vi träffat inne i Mjältöns lagun kom inglidande framåt kvällen, lagom till kvällsfikat.

 Fredag morgon kändes lånet av Flöjt's varma dusch i båthuset underbart.

Vinden uteblev och våra grannar bogserade oss ner till Storhamn på Agö. Med enbart 100 extra varv på motorn drogs vår lättdrivna båt i 5-7 knop. Efter lunch vid bryggan (som omväxling mot som vanligt under segling) star-tade vi igen strax efter 2 och förtöjde (efter telefonförfrågan via NMT) under mastkranen i Sandarne strax före 7. NMT är inte dumt när man har bred båt.

Jag hade hela seglingen för första gången testat en medicin mot min eviga hosta. En biverkning var en långsamt ökande diarré. Besvären med denna åkomma i båt har detaljrikt tidigare beskrivits i BLADET, och jag ser inget skäl att repetera alla dess vådor och mödor. I Sandarne blev vi av detta skäl liggande ända till måndag morgon. Jag hade då slutat använda medicinen och återfått lite 'normalare' mage. Skakigheten i benen höll tyvärr i sig flera dagar till. Söndagmorgonen kontaktade vi Stockholm Radio för att få reda på sjöförhållandena utanför. Efter att ha pratat med Räddnings-centralen hos Sjöräddningen en stund kopplades vi vidare till Lotsarna i området. Deras besked: Stanna inne, 2 meter höga vågor utanför Storjungfrun och mycket vind.

Klok den som råd lyder. Så tyckte även Sjöräddningen. Vi enades om att det är bättre att fråga Sjöräddningen före avfärd än att behöva deras assistans efter avfärd. Så tidigt en söndagmorgon verkade deras arbetsbelastning rätt måttlig och dom hade tid att prata bort en stund.

Måndagen var Gittes 40-årsdag. Vi pusslade oss ut genom stenhögarna ut till segelbart vatten för motor innan vi hissade segel och kryssade söderut. Nere vid Kusökalv hade vi fått nog av den ökande vinden och sjön och sökte oss försiktigt in i den allra innersta viken i Kusökalvs Västerhamn. Vi höll oss nogsamt till ensmärkena och förtöjde på knappt en meters djup.

Vi låg stilla större delen av tisdagen inne i den inre lagunen. Det blåste massor utanför. Inte förrän vi lyssnat på vädret 15.30 vågade vi oss iväg med två rev i storen. Naturligtvis kryss. Första biten i över 11 m/s. 1/29 hade vinden minskat till 8-9 m/s och vi slog ut reven. .pa Största delen av dagen skötte autopiloten styrningen. Sista biten in mot Örskär seglade vi på fyrsektorerna.

Efter Engelska Grundet gick vi för motor i den allt mörkare natten in till Öregrund och förtöjde äntligen 1/23 på natten långsides vid en brygga. Vi somnade med kläderna på sittbänkarna i salongen.

Onsdagmorgonen kom bekanta från ÅSS över och hälsade på. Vi handlade bensin, fotogen och lite småsaker innan vi startade strax före 10. Naturligtvis kryss. Vinden ökade och vi kände oss för trötta för att gå utanför Väddö. Ett samtal till brovakten i Älmsta bekräftade att vi kunde slinka mellan fundamenten i de öppningsbara broarna så att vi valde att gå Väddö Kanal. Vi kunde alltså återgå till vår tradition från Neppens dagar att tillbringa minst en natt vid museiebryggan. Vi låg kvar hela torsdagen och besökte lika grundligt som vanligt Roslagen Sjöfartsmuseum.

Startade klockan 10 fredag morgon från museiebryggan och motorade ut ur kanalen. Sen kunde vi inte hissa storseglet, fallet hade blåst fram och lagt sig inne i fiolspridaren. Vi ägnade en timme åt att med vinden in från olika håll försöka skaka loss fallet, men lyckades inte. Till slut måste vi gå in till en brygga i en vik på västsidan Bagghusfjärden och där lånade vi en något lite lättare kille i 10-årsåldern att hissa upp i spinn-fallet.

Egentligen hade vi kunnat låta bli. Ganska fort blåste det upp så mycket att vi föredrog att kryssa med enbart fock. Trots detta seglade vi ändå fortare än alla andra båtar inom synhåll. Framåt kvällen sökte vi oss in till en vik bakom färjestället på Högmarsö. Regnet började genast efter vi förtöjt och höll på att sätta upp bomtältet.

Efter en natts regn startade vi i regn och med kulingvarning för området. Första biten för motor innan vinden lugnade sig så att vi hissade segel och seglade vidare i regnskurar med lite motorhjälp genom Kodjupet och en åskby med åskregn som blåste upp oss i uppåt 15 knop bland färjor, taxibåtar, Vaxholmsbåtar och andra båtar utanför hotellbryggan, Vaxholm.

Efter slussning och tre broöppningar förtöjde vi i hemmahamnen i Stockholm klockan 6.

- - - - -

En resa rik på upplevelser, regn och lärdomar

Totalt seglade vi 1290 Nm under 1993.

Vår båt, BoGi I (styrbords sidoskrov) BoGi II (babords sidoskrov) BoGi III

(mittenskrovet vi bor i) är en trimaran av typ GAZELLE, 11 meter lång, 8.3 m

bred, omkring 2 ton, ca 70 m² i stor/fock, 90 m² spinnaker. Det är en under-

bar båt, den ger oss mycket glädje - på sommaren.

Och mycket bekymmer - på vintrarna.

        Bosse Malmgren, E-post =  

 Tillbaka till sida ett.