En liten bildkavalkad för oss som minns
Helmi Adelinda Malmgren.

Till Minne av min Mor
Helmi Adelinda Malmgren.
Min Mor dog 14:55 den 5 januari 2003.
Min Mors gamla slitna kropp gav upp till slut. Den magåkomma som gått på många håll, drabbade henne nyårsdagen, några få dagar efter vårt besök dagarna före nyårshelgen. (Både Gitte och jag själv hade samma magåkomma med oss tillbaka till Stockholm och som slog ut oss båda i flera dagar).

Hon föddes 9 juni 1912. Och har inte haft något lätt liv. Utkastad ur den lokala pingstförsamlingen när jag föddes som utomäktenskapligt barn 1940. Istället för att få stöd i sin olycka, straffades hon som 'synderska'. Dessa erfarenheter skapade en mycket ödmjuk och tolerant kristen. 

 Såvitt jag vet, första bilden med min Mor Helmi.
Till skolan i Hattsjö pulsade hon i snö genom skogen, men träffade också Anna Sjöman (höger) i en nära vänskap som varade hela deras liv. Anna Sjöman gick bort hösten 2002, bara några månader före Mor.

Helmi med lillasyster Hilda.

Mor Hulda och Far Johan Axel.

Helmi vid fars begravning. Hilma, Mor Hulda, Hilda. Torpet i Myrvattne.
Hon föddes som nummer sju, dotter till Hulda Amalia (f. Malmqvist) och Johan Axel Malmgren, i en syskonskara av 8 den 9 juni 1912 i en grå stuga i Myrvattne innanför Hattsjö i Gideå socken. Det fanns bara en stig från Hattsjö upp till de två gårdar som låg runt Myrvattsjön. Då familjen var fattig fick hennes mor försöka vara draghäst när åkrarna skulle plöjas.  Under sina tonår drabbades hon av 'Spanska sjukan'. Det tog udden ur hennes kropp redan då. Resten av hennes liv blev en kamp med en försvagad kropp.  Johan Axel Malmgren dog redan 1931 och Mor Hulda fick kämpa ensam med de sista två döttrarna, Mor Helmi och lillasyster Hilda, 5 år yngre.

 Vid ett besök på Mors gamla födelsetorp i Myrvattne fick jag denna docka som dottern till familjen som köpte torpet under första halvan av 30-talet. Hon hade funnit den lagd uppe på en stock i bagarstugans vind. Tyvärr hade min Mor då redan avlidit. Den hade nog väckt minnen hos henne. Hennas far har förmodligen tillverkat dockan i sin svarv. Mor har berättat att hon och hennes syskon ofta fick trampa svarven åt sin pappa. Pengar att köpa leksaker fanns inte. Allt fick tillverkas utan el och enbart med muskelkraft.

  
Spisen i torpet. Spisen i bagarstugan. Torpet idag. Bagarstugan idag.
Med samma "Kejsarkronor" idag som när Mor var barn.
Hör Mor Helmi berätta om sommarboende och vinterstugan :
1:Bagarstugan  2:Vinterstugan
Hör Mor Helmi berätta om måltider:
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5.

Mor Hulda på födelsedag. Helmi och Hilda.

Mors mjölskopa och pärstamp. Troligen tillverkade av hennes far som dog 1932.
Han hade svarv som Mor och hennes systrar fick trampa.

Mur Hulda i backen mot sommarlagårn. Helmi på samma ställe.

Hör Mor Helmi berätta om sin barndoms jular:
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4. Del 5. Del 6. Del 7.

Mor Hulda kunde inte ensam sköta gården, den såldes och Mor Hulda med de två yngsta flyttade till dottern Hildur (Nilsson) i Kroksjö.

  December 1939 återkom syskonskarans enda broder, Helgar (f. 1898), från en 10-årig arbetsomgång i Kanada, för att under ett år besöka sin Mor. På grund av kriget blev han kvar i Sverige och tog ensam ansvaret för sin Mor. Han köpte 'Winge-bönninga' i Flärke (egentligen Dravik - enligt kartan) för sin Mor, själv hyrde han ett rum i Örnsköldsvik där jobben fanns och åkte motorcykel eller buss från stan sent på lördag kväll och återvände till hyresrummet söndag eftermiddag.  

Min Mor hade under slutet av 30-talet städslats som hemhjälp av Johan Abrahamson-Hedin (f. 11 juni 1869), en änkeman, boende på Hornön i Arnäs. 
Han övertygade min, i dessa frågor, okunniga mor 'du kan inte bli med barn första gången'. Det blev hon. Min far avled den 21 februari 1941, över 70 år gammal. Jag erkändes som ’trolovningsbarn’.

Återkommen till Mor Hulda i Kroksjö, blev min Mor hjärtlöst utslängd ur den lokala pingstförsamlingen som 'synderska'. Flera år senare ’fick hon’ erkänna sina ’synder’ och bedja församlingen om förlåtelse för sitt brott.

  Januari 1940 lär ha varit mycket kall. Mor transporterades till sin syster Hanna (Westin) i Gryssjön med häst och släde. De lär ha varit de enda vars vatten den vintern inte frusit. Med hjälp av Barnmorskan Lundmark föddes jag den kalla januarisöndagsmorgonen 21 januari 1940, klockan 8.

Som ensamstående Mor 1940 hade hon enbart sig själv och sin Mor att lita till. Som tämligen nyfödd färdades jag tillsammans med min Mor med häst och släde tillbaka till Kroksjö.  
En månad senare födde Hildur sin yngsta son, Karl-Ivan. Våra allra första år växte vi upp som 'Tvillingkusiner' i samma hus, och delade inte bara samma säng, vi delade ibland även våra mammors bröst när någon av dem måste vara frånvarande. Karl-Ivan och jag har fortfarande någon sorts band som är starkare än till andra släktingar. 

Mor flyttade med sin Mor till brodern Helgars inköpta hus, Winge-bönninga, i Flärke, med flera perioder som hushållerska på olika ställen under tiden.  Efter Mor Huldas död 1947, sålde Helgar 'Winge-bönninga' som han nog köpt enbart för sin Mors skull, och köpte ett hus utanför Örnsköldsvik, I Nyänget, Sundåsen. 

Mor och jag följde med. Dels hade vi ingenstans att ta vägen, före den tid när bidrag underlättade, dels behövde Helgar någon som tog hand om det tunga slitet med 50-liters mjölkflaskor i den lilla mjölkbutik som stod på ett hörn av tomten i Nyänget. För 50:- i månaden plus fri bostad och mat för sig själv och mig, knäckte min Mor sin kropp. Helgar var inte alls hjärtlös och omänsklig. Han slet minst lika hårt på sin kant som byggnadssnickare iskalla vintrar.

Mot slutet av 50-talet gav hennes kropp upp i form diskbråck. Efter flertalet besök på 'Vanföret' i Härnösand, återstod till slut enbart en stor operation. Tyvärr visade den sig vara mer komplicerad än hennes inte tillräckligt erfarne operatör kunde klara av. Operationen misslyckades och Mor fick bland annat en fot som inte lydde.

Överläkaren i Härnösand försökte senare korrigera misstagen med en
jätteoperation av Mors ryggrad från insidan.
Resultatet blev en viss förbättring, men Mor hämtade sig aldrig riktigt mera.
Mjölkbutiken var sen länge nerlagd. 

Helmi med 75 rosor på 75-årsdagen.

Efter Helgars pensionering blev de båda syskonens liv lugnare, huset såldes och de båda flyttade till en lägenhet inne i Örnsköldsvik.
Tyvärr drabbades Helgar av en propp och blev partiellt förlamad på höger sida. Mor skötte och vårdade sin bror till hans död 1980.  

Därefter bodde Mor ensam i sin lägenhet i Örnsköldsvik.
Vid ett av besöken skrev hon ner sitt recept på Chokladkaka. Läs och prova!
Under många år orkade hon besöka mig i Stockholm en vecka i taget,
två till tre gånger per år. Detta klarade hon av ända till 1999.
Hon träffade Märta med barn och barnbarn. Och Tangons Drottning, Susana Rinaldi,
uppskattade mors enkelhet. Med hjälp av de trevliga och hjälpsamma 'flickorna' i
Hemtjänsten orkade hon bo kvar i sin lägenhet ända till den olyckliga natt,
dagen före midsommar 2000, då Mor i nattens fumlighet satt sig bredvid toastolen,
och bröt lårbenet. Vi fick besked om olyckan i bilen, norr om Uppsala,
på väg att besöka henne i Örnsköldsvik.

 
Besöket blev istället på Örnsköldsviks Sjukhus.

 Under hela livet höll Helmi kontakt med sin barndomsvän Anna Sjöman.

Därefter en period på rehabilitering på Sidensjögården. Vi insåg att hon  inte skulle klara sig i egen lägenhet längre. Under många år har min Mor sagt:"När jag inte kan bo kvar i lägenheten, vill jag bo på Örnsköldsgården". Positiva minnen från den tid hon orkade gå dit upp och delta i terapi med vävning och matlagning avgjorde hennes val. 

Nyinflyttad i Örnsköldsgården.
Vänstra bilderna med min fru Gitte och min kusin Bertil.
Sista bilden med Karin, som i många år hjälpt Mor med att betala räkningar, och små inköp, skriva julkort och inte minst en viktig kontakt. Och barndomvännen Anna.

Lyckligtvis kunde vi alla hjälpas åt så att hennes önskan gick i uppfyllese. Karin Sköld med hjälp av Bertil Nilsson (Karl-Ivans storebror) hade tursamt möjlighet att hjälpa till att i min frånvaro installera Mor i hennes lilla lägenhet i den av henne önskade Örnsköldagården. Med sitt blida väsen och hennes tacksamhet för hjälp blev hon omtyckt av den underbemannade, hårt arbetande, personalen.

Mor älskade blommor. Och en pelargon vårdade hon extra ömt.
Den hade hon fått av sin Mor, Hulda, redan som barn. Titta här.

I hennes lilla rum fanns det hon tyckte var viktigast.


 
Mor trivdes i sitt rum på Örnsköldsgården. Och kaffetåren var viktig.

Den 9 juni 2002 fyllde Mor Helmi 90 år.

Med mig boende i Stockholm, var våra besök inte
så frekventa som såväl hon som vi själva önskade.
Men vi besökte henne fyra-fem gånger per år.
Vi tog henne med på utflykter och besökte Konsum
och Torget och Posten och Syskonen Malmgrens grav.

 Vårt sista besök var den 29 december 2002.
Jag hade plockat samman en bildserie med många bilder från hennes
barndom och min barndom som vi tillsammans flera gånger tittade på i min lilla bärbara dator.

Min Mor har aldrig tillhört den pratsamma typen av människor.
Men med bilder från barndomshemmet och bilder av en get som pussar henne,
log hon och kommenterade stillsamt bilderna. Bilder från 29 dec 2002.

 
Återkommen i Stockholm drabbades jag av den grasserande magåkomman.
Per telefon meddelar mig Mor att även hon drabbats.
Det var sista gången vi talades vid. Även min hustru drabbades någon dag efter mig.
De två bilderna till höger är de sista av mor innan vi återvände hem till Stockholm
29 december 2002. Bilder högst upp till höger är från samma tillfälle, några timmar tidigare.

Nästa kontakt var Örnsköldsgårdens sjuksyster som meddelade att det nog nalkades slutet.
På min förfrågan erbjöd sig spontant och självklart Komminister Harry Marklund att besöka henne.
En gest jag mycket uppskattade. 

Sista natten satt Mors 'fadder' Ulla vid hennes sida.
Hennes sista timmar delade med Karin Sköld (
som under de senaste åren regelbundet besökt min Mor och bistått med hjälp och stöd)
samt Anita, AnneLie och Talib av avdelningens personal. 

Med 'färsk' magåkomma 'i kroppen' hade vi inte möjlighet att
inom den givna tidsfristen ta oss upp till Örnsköldsgården.

Därför är jag tacksam för att framför allt den underbart hjälpsamma
(men hopplöst överbelastade) personalen, men även Karin Sköld och
Harry Marklund bidrog till att Mors sista dygn inte behövde tillbringas i ensamhet.

 Begravningen den 17 januari 2003 i Undrens kapell, ett av koren i Örnsköldsviks Kyrka,
var en stillsam värdig högtid under Komminister Harry Marklund mjuka ledning.

Översta raden personalens bord, sista bilden Talib från Afrika, allas favorit.
Nedre raden, bild 1: Komminister Harry Marklund, Kusin Bertil med fru.
Bild 2: Min fru Gitte, Harry Markund.
Bild 3: Harry Marklund, Kusin Bertil med fru och fostersyster Gabriele.
Sista bild: Karin och min fru Gitte.

Efter begravningshögtiden samlades vi anhöriga i Örnsköldsgårdens matsal för att tillsammans med personalen och de övriga boende dricka sedvanligt begravningskaffe. Detta kändes för mig naturligt. Örnsköldsgården var min Mors hem de sista åren av hennes liv. Och min Mor kände sig trygg i sitt rum en trappa upp i Örnsköldsgården.

En snöig måndag förmiddag klockan 11, den 20 januari 2003 följde vi, Bosse och Gitte Malmgren och Komminister Harry Marklund, min Mor Helmi Adelinda Malmgren den sista biten när hennes kista sänktes ner i Syskonen Malmgren’s grav i Örnsköldsviks Norra Kyrkogård.

 
En snöig dag fredagen den 27 oktober 2006 begravdes den sista av de 8 syskonen Malmgren,
Hilda Malmgren i "Syskonen Malmgrens Grav" där tidigare låg Helgar Malmgren född 1898,
min Mor Helmi Malmgren född 1912 och nu även 'sladdbarnet' Hilda, född 1917.

 
Syskonen Malmgren’s grav med liljor från syskonen Malmgrens barndomshem!

 Bosse Malmgren.   
    Tillbaka till startsida.      Webbgubbe: Bosse Malmgren, E-post =